Såhär långt har jag kommit på berättelsen ^^

Säker med dig.

Det hördes ingenting förutom vattenfallet och några ugglor.

- Shh! Hörde du? viskade en ung kvinna. Det lät som ett... Hon avbröt sig mitt i meningen. Hennes far var död. Han skulle inte komma tillbaka. Hon stod där och tittade stumt på vattenfallet. Hennes far hade halkat nedför en hal klippa och dött. Hon blev påmind om allt blod. Hon stod och tittade hjälplöst ner på platsen hennes far hade legat på.

- Varför du!? skrek hon ursinnit och föll sedan ihop och brast i gråt. Varför du? viskade hon. Hon samlade sig och gick mot ljudet. Ljudet av ett litet barn. Hon såg barnet och tog upp henne. Hon var blek och iskall. Hon började gråta och tårarna vätte ner den tunna filten.

- Såja, såja, sa hon och började sjunga en vaggvisa. Barnet tystnade. Hon tog barnet till en övergiven stuga och försökte värma henne. Efter en timma var hon fortfarande kall och blek, även om Alice, som kvinnan hette, själv svettades. Det var vår, så morgonen var fortfarande kall. Alice bestämde sig för att försöka rädda flickan. Hon fick heta Rose.
_____________________________________________________________________________________________

Hon såg på kortet och tårar brände bakom ögonlocken. Kortet var så fridfullt, vackert.

- Kommer du, älskling? sa hennes pappa.

- Jag kommer strax, ropade hon tillbaka. Hon torkade tårarna och andades lugnande in och ut några gånger. Hon började gå nedför trappan.

- Pappa. Hur var mamma? Hennes raka fråga fick honom att rycka till.

- Hur din mamma var? Kan vi inte ta det någon annan gång, älskling?

Så säger han alltid, tänkte Rose dystert. Vad döljer han?

- Går det bra om jag är med Karin idag?

- Javisst, sa han medan han smuttade på kaffet och läste i tidningen. Ska jag köra dig?

- Nej, jag cyklar. Hejdå. Hon tog på sig hjälmen och stack iväg. Det var en ganska lång väg, så Rose hade tid att rensa huvudet. Hon skulle inte vara med Karin idag.

Till och med hennes pappa visste att hon skulle till skogen. Hon älskade att vara där, samtidigt som hon fruktade det, av någon anledning. Hon var inte lättskrämd, med hon ryckte till när hon såg en skugga röra sig bort i skogen. Den försvann på ett ögonblick.
 Hon cyklade vidare. Hon ställde cykeln på det vanliga gömstället mellan två buskar med ett perfekt döljande lövverk. Hon gick till ett rep och klättrade ner. Hon tog av sig skorna och kavlade upp jeansen, gick ner i vattnet och njöt av det svalkande vattnet. Hon hörde ett mycket svagt viskande och öppnade snabbt ögonen.

- Vem är det? nästan viskade hon.

- Gå... gå härifrån... viskades det runt omkring henne. Det var flera personer, eller vad det nu var.

- Vad är ni? frågade Rose rakt ut i tomma intet. Helt plötsligt dök ett blekt, halvt genomskinligt ansikte upp mitt framför Rose. Hennes hjärta stannade. Hon slutade andas.

- Du bör inte vara här, viskade han lågt. Han löstes upp. Hon tyckte att hon såg sin mamma.

- Mamma? sa hon högt. Gestalten vände sig om och tittade skräckslaget på henne. Hon skrek Roses namn och försökte springa till henne, men hon blev bortförd och försvann långsamt. Rose kände hur tårarna sipprade nerför kinderna. Hon stod kvar. Timmar gick. Hon stod kvar på samma ställe. Mobilen pep.

- Ja?

- Vad länge du är där. Det är dags att komma hem. Vi syns sen, hejdå.

- Hejdå. Hon la ner mobilen och stod kvar i några sekunder. Sedan rusade hon upp mot cykeln, tog snabbt på sig skorna och cyklade snabbt därifrån. Mörkret som hade svept sig omkring henne verkade hotfullare än hon kunde minnas. En sekund av hennes mamma sittande med Rose i famnen blixtrade förbi Roses minne. Hon blev så chockad att hon sladdade så häftigt att hon trillade av cykeln och landade mitt på vägen. Hon låg där, nästan medvetslös. Det sista hon såg var en bils starka lampor. Bildäckets tjutande ekade i hennes öron och några personer sprang ut ur bilen. Allt blev suddigt. Dem skrek åt varandra och någon ringde 112.

Mer kommer! ;)