Hejsan! Äntligen skriver jag igen .. Det är inte så intressant att läsa här, antar jag. Jag brukar ju bara skriva kort om dagen t.ex. (Jag skriver inget exempel här nu ..)
Just nu käkar jag glass, å, vad intressant! 8D
I veckan har jag fått tusen, och återigen, tusen telefonsamtal. Igår åkte vi till nåt ställe (kommer inte ihåg vad det heter) och jag bara satt när vi var där. Mamma snackade med en gammal dam med en halvblind, tjock gullig liten chihuahua tror jag. Hoppas jag stavade rätt nu. xd
Jag har inget roligt för mig .. Snälla? Vill vara med Fellie idag, men hon är säker i Stockholm nu... Hoppas hon kommer hem snart. :)  Men hon måste ändå få njuta av å vara hemifrån lite granna. Jag avskyr att åka iväg, och av ngn anledning avskyr jag hotell. ;D
Trivs inte där. Jag hade en dröm om en skog som jag har haft förut. En mardröm. Tja, jag kommer inte ihåg så mkt av den. Hoppas jag inte får den igen. o.o'
Jag vet inte vad jag ska skriva, men nu tar jag upp ämnet: PEDRO.

Jag har sett honom häromkring lite då och då. Jag känner tamejtusan faktiskt igen honom när jag ser honom.
Har nog inte berättat... : Efter gympan en gång så var en hel del killar och Fellie, Rebecka och Annie, tror jag, vid bron,  och under bron, så att säga, var det ett dött rådjur. Mina kompisar sa; stackare! osv. medan jag tänkte att det inte fanns ngt att göra åt det.     Några killar gick och det var några kvar. De killar som var kvar började kasta grus på den. Sedan tog dem en stor pinne, elr gren, eller vad man nu ska säga, och kastade den. Det lät så fruktansvärt. Sedan hämtade dem en stor sten. Jag fick nog. Jag gick därifrån och satte mig uppe i skogen långt bort från dem. Jag satt där å grät ... (Ja, jag är en mes!! D< )  Sedan gick jag upp till gympasalen, elr utanför, vid en liten trappa. Satt jag där och så kom en av gympalärarna och frågade vart Fellie, Rebecka och nån mer var, sa jag att jag trodde dem var nere vid bron.. Jag gick mot bron. På vägen såg jag Robin, Axel tror jag och Olle tror jag . (xd) Gav dem en mördande blick. Speciellt personen längst till vänster, på mitt håll, och åt höger på deras. Jag gick vidare men hittade dem inte där.



Jag var deppig på lunchen och ville från skolan.   Orkar inte skriva mer om den dagen.
Bye,

PS: Fellie! Måste snacka med dig!! ;o

Det hördes ingenting förutom vattenfallet och några ugglor.

- Shh! Hörde du? viskade en ung kvinna. Det lät som ett... Hon avbröt sig mitt i meningen. Hennes far var död. Han skulle inte komma tillbaka. Hon stod där och tittade stumt på vattenfallet. Hennes far hade halkat nedför en hal klippa och dött. Hon blev påmind om allt blod. Hon stod och tittade hjälplöst ner på platsen hennes far hade legat på.

- Varför du!? skrek hon ursinnit och föll sedan ihop och brast i gråt. Varför du? viskade hon. Hon samlade sig och gick mot ljudet. Ljudet av ett litet barn. Hon såg barnet och tog upp henne. Hon var blek och iskall. Hon började gråta och tårarna vätte ner den tunna filten.

- Såja, såja, sa hon och började sjunga en vaggvisa. Barnet tystnade. Hon tog barnet till en övergiven stuga och försökte värma henne. Efter en timma var hon fortfarande kall och blek, även om Alice, som kvinnan hette, själv svettades. Det var vår, så morgonen var fortfarande kall. Alice bestämde sig för att försöka rädda flickan. Hon fick heta Rose.
_____________________________________________________________________________________________

Hon såg på kortet och tårar brände bakom ögonlocken. Kortet var så fridfullt, vackert.

- Kommer du, älskling? sa hennes pappa.

- Jag kommer strax, ropade hon tillbaka. Hon torkade tårarna och andades lugnande in och ut några gånger. Hon började gå nedför trappan.

- Pappa. Hur var mamma? Hennes raka fråga fick honom att rycka till.

- Hur din mamma var? Kan vi inte ta det någon annan gång, älskling?

Så säger han alltid, tänkte Rose dystert. Vad döljer han?

- Går det bra om jag är med Karin idag?

- Javisst, sa han medan han smuttade på kaffet och läste i tidningen. Ska jag köra dig?

- Nej, jag cyklar. Hejdå. Hon tog på sig hjälmen och stack iväg. Det var en ganska lång väg, så Rose hade tid att rensa huvudet. Hon skulle inte vara med Karin idag.

Till och med hennes pappa visste att hon skulle till skogen. Hon älskade att vara där, samtidigt som hon fruktade det, av någon anledning. Hon var inte lättskrämd, med hon ryckte till när hon såg en skugga röra sig bort i skogen. Den försvann på ett ögonblick.
 Hon cyklade vidare. Hon ställde cykeln på det vanliga gömstället mellan två buskar med ett perfekt döljande lövverk. Hon gick till ett rep och klättrade ner. Hon tog av sig skorna och kavlade upp jeansen, gick ner i vattnet och njöt av det svalkande vattnet. Hon hörde ett mycket svagt viskande och öppnade snabbt ögonen.

- Vem är det? nästan viskade hon.

- Gå... gå härifrån... viskades det runt omkring henne. Det var flera personer, eller vad det nu var.

- Vad är ni? frågade Rose rakt ut i tomma intet. Helt plötsligt dök ett blekt, halvt genomskinligt ansikte upp mitt framför Rose. Hennes hjärta stannade. Hon slutade andas.

- Du bör inte vara här, viskade han lågt. Han löstes upp. Hon tyckte att hon såg sin mamma.

- Mamma? sa hon högt. Gestalten vände sig om och tittade skräckslaget på henne. Hon skrek Roses namn och försökte springa till henne, men hon blev bortförd och försvann långsamt. Rose kände hur tårarna sipprade nerför kinderna. Hon stod kvar. Timmar gick. Hon stod kvar på samma ställe. Mobilen pep.

- Ja?

- Vad länge du är där. Det är dags att komma hem. Vi syns sen, hejdå.

- Hejdå. Hon la ner mobilen och stod kvar i några sekunder. Sedan rusade hon upp mot cykeln, tog snabbt på sig skorna och cyklade snabbt därifrån. Mörkret som hade svept sig omkring henne verkade hotfullare än hon kunde minnas. En sekund av hennes mamma sittande med Rose i famnen blixtrade förbi Roses minne. Hon blev så chockad att hon sladdade så häftigt att hon trillade av cykeln och landade mitt på vägen. Hon låg där, nästan medvetslös. Det sista hon såg var en bils starka lampor. Bildäckets tjutande ekade i hennes öron och några personer sprang ut ur bilen. Allt blev suddigt. Dem skrek åt varandra och någon ringde 112.

Mer kommer! ;)

En dag hittar en kvinna ett barn i skogen. Kvinnan bor ensam i skogen sedan hennes far dog. Kvinnan uppfostrar barnet tills hon dör, och barnet får klara sig självt.

får komma på mer sen

Har ju inte hört av Samvetet på ett tag. ^^ Ska ta å ringa honom.

Tuut.
Tuut.
- Det här kan ta en stund. -.-'
Tuut.

- Det är Samvetet, vad vill du!?

- Tusan också, telefonsvararen. - Tjenare! Det är Jag. Hoppas du fortfarande är sjuk sedan frugan gav dig en kyss. *XD fniss...* Adios.

^^
Igår var det skolavslutning, och tro inte att jag hade en fin klänning eller så! ^^ Jag hade ett par beiga byxor och syrrans osynliga-vinfläcks-tröja. :P
Var med Cicci (Blondin<3) i torsdags på Sund. Var med Lisa och FK efter det. Cicci Rödtopp ringde på lektionstid - för henne. Jag var ju utomhus! (a) Allt var toppen, förutom att min blåsa höll på att sprängas. -.-'
Ville inte ta skogstoan, så höll mig i typ 3 timmar eller så. Gick på toa hos FK, (Det var ju intressant!!) för hon var den personen som bodde närmast med en toalett som jag kände. Jag känner henne, inte toaletten!! XD
Jag kommer inte på något intressant att skriva. :P Adios, mi amore. ^^